flumpase

Därför är min bakgrund berikande – inte belastande

”Jag är orolig över att du är för flummig, inte är tillräckligt kommersiell”. Så säger han, mannen högst upp i hierarkin. Scenen är ett möte, en intervju på en av de större byråerna i min stad.

Jag befinner mig på ett innerstadskontor med kolsyrat vatten i kranarna och väl avvägd espresso i koppar jag misstänker att en stylist plockat ut för att matcha inredningen. Jag är här för ett eventuellt jobb. Mitt emot mig sitter två personer. Efter en stunds konversation säger mannen högst upp i hierarkin: ”Jag är orolig över att du är för flummig, inte tillräckligt kommersiell”.

Råkomersiell och vinstdrivande?

Kommentaren kommer sig av att en inte helt obetydlig del av mitt CV utspelar sig i kulturens värld. Att en stor del av samma meritförteckning visar upp mitt arbete på några av landets största tidningsredaktioner, i den råkommersiella magasinsbranschen och i olika vinstdrivande företag minimerar inte den vattenkammades oro för att jag är en flummig typ som prioriterar rödvinskvällar och kollektivboende (OBS min tolkning) framför glassiga kontor och ROI-rapporter. Och det kanske jag gör, på min fritid. Men när jag jobbar är jag en jäkel på att leverera det jag har lovat, och mer.

 

Jag sa något, bara inte rätt sak

Tystnaden känns nu på huden. Två ögonpar utan vägledning eller uppmuntran riktas mot mig. Något säger jag, kommer inte ihåg vad, men det låter förmodligen inte särskilt genomtänkt eller smart. För vad svarar man på en sådant påstående? Brandtalet kommer förstås till mig i efterhand. Som det ofta blir när en fråga överraskar och hjärnan inte riktigt hinner processa betydelsen. Om jag hade chansen igen skulle jag säga så här till chefsmannen, och till alla andra som ser min meritförteckning som belastande snarare än berikande:

”Kultur och kreativa näringar är en fundamental del av vårt samhälle. Utan dem hade vi aldrig tagit oss till den fantastiska demokrati vi lever i. Vi behöver tänka, reflektera, känna och se saker ur nya vinklar. Det är ingen slump att fri kultur och press är det första som förbjuds i totalitära samhällen. Man måste nämligen kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt: Jag förstår att ditt företag måste sälja för att överleva. Men när jag ska berätta historien om ditt företag behöver jag kunna skapa en spännande dramaturgi. Väcka en känsla hos mottagaren. Få hen att förstå varför ditt företag är värt att lägga pengar på. Jag vill tacka kulturen för att jag kan berätta din historia. Om vi ska jobba tillsammans är det för att du förstår värdet av mitt lapptäcke till bakgrund. Annars går jag gärna vidare till någon som gör just det. Förstår. Värdesätter. Och kallar mig smart i stället för flummig”.

 

Vissa händelser lär man sig mycket av

Varför vill jag dela med mig av den här upplevelsen? Jo, den ligger kvar hos mig, och flyter ibland upp till ytan. Vissa händelser lär man sig mycket av, och inte sällan är det de skavande som leder till funderingar och nya tankar. Den här kommentaren kanske låter som en bagatell, men den blottlägger en attityd som jag inte sällan möter och som gör mig upprörd, ja till och med heligt förbannad då och då. Jag har svårt att se att den som har ett förflutet inom prestationsidrott skulle få höra följande: ”Jag är orolig över att du är för tävlingsinriktad, inte tillräckligt bra på att samarbeta”. Kultur är inget flum. Kulturarbetare jobbar, kämpar och bidrar till samhället, ofta i motvind och under sparsamma ekonomiska villkor. Att jobba med kultur ÄR ett yrke, en profession att respektera.

 

Den ultimata tillitsövningen

Genom att jobba med musik, nycirkus och teater har jag lärt mig att samarbeta i grupp. Jag har lärt mig att inte vara avundsjuk på andras talang. Jag har lärt mig att inte vara otålig, att möta en publik, att tänka dramaturgiskt, att våga visa min personlighet, att det viktigaste inte alltid är att vinna utan att ge något till andra människor. Att spela tillsammans med andra på en scen är den ultimata tillitsövningen. Och så vidare. Alla lärdomar är oerhört värdefulla i mitt yrkesliv i dag.

 

Slutsatsen. The famous punchline

Vad är slutklämmen då? Jo, vi har alla fördomar om världar vi inte känner till. Det är inga konstigheter. Men istället för att komma med plumpa påståenden, ställ en öppen fråga. Agera utifrån nyfikenhet, inte förutfattade meningar. Egentligen tycker jag att en anställningsintervju skulle kunna baseras på en enda fråga: ”Vad vill du göra här hos oss?”. Den frågan räcker för att lära känna en persons ambitioner, drivkrafter, förståelse för sin bransch och personlighet.

DU KANSKE OCKSÅ VILL LÄSA ...


Sara Rumar Webbkreatörerna

Sara Rumar

Digitaliserad allkonstnär, frilansande medmänniska och obotlig krukväxtmördare. Bloggar om språk, content, digitala strategier och annat, när andan faller på. Kontakta mig på sara@webbkreatorerna.se.

Inga kommentarer

Skriv en kommentar